En kall vinternatt. För några år sedan.
Tillslut somnade han mellan mig och min fru klockan 4 på morgonen, så mysigt och så tacksam att vi fått en lillebror. Jag föll in i tung djupsömn i ett par timmar tills...
Vänta, drömmer jag? Någon bankar på husväggen och vår förstfödde vaknar och gråter. Min fru slår mig lätt på armen så jag vaknar till, känner mig groggy men blir fort klarvaken med hög puls när bankandet nu är på altandörren till vårt sovrum.
Jag hör att det är min bror, jag fattar ingenting.
Jag öppnar dörren... In kommer min han, faller ner på golvet, han gråter så våldsamt som jag aldrig någonsin upplevt och utbrister MAMMA ÄR DÖD!
Min fru utbrister ett -VA!? med vild förtvivlan och ett ansiktsuttryck jag aldrig tidigare upplevt.
Jag tänker, detta är så absurt - jag kanske vaknar från denna mardröm? men förstår att jag faktiskt inte drömmer, hur mycket jag än vill att det ska vara en dröm så är detta verkligheten.
Min bror kliver upp, skriker högt FAAAN!! Och slår förtvivlat i väggen.
Jag förstår att det faktiskt inte är ett dålig skämt än fast jag vill, och tårarna bara rinner men jag håller mig lugn. Brorsan säger att vi måste hämta upp syrran och åka hem till Mamma och Pappa. Jag tror inte att det är sant, eller jag vill inte tro det.
Bilresan kommer jag i överhuvudtaget inte ihåg förutom att vi kom fram. Vi går in och möter pappa.
Han sitter vid köksbordet och jag har aldrig sett han så skör, förtvivlad, liten, svag, uppgiven och hjälplös. Han sa, jag vet inte hur men jag bar in henne själv - Hon ligger i sängen. Jag försökte värma upp henne, hon är så kall. Gå in till henne.
Det gör så ont, en smärta inuti mig jag aldrig upplevt förut, men jag går in i sovrummet. Mamma ligger under täcket.
Jag lägger min hand mot hennes arm och klämmer. Hennes kropp är iskall och stenhård - helt stelfrusen och jag förstår att hon har legat ute under den iskalla natten.
Jag känner mig så ledsen, liten, hjälplös och förtvivlad. Det gör så ont. Eländig smärta. Jag vill inte tro att det är sant.
Min hjärna letar efter en lösning än fast det inte finns någon. Jag skulle behöva en kram ut av Mamma, men det går inte, hon ligger där död. Jag ser hennes ansikte, alldeles blått och stelt - helt bisarrt, fruktansvärt overkligt.
Jag kramar pappa och han berättar, stressat, uppgivet och skamset (som om han hade kunnat göra något annorlunda) att han hade gått och lagt sig igår kväll före Mamma, hon skulle stöka undan och göra kväll. Han vaknade på natten och hon låg inte vid hans sida, hon brukade lägga sig i ett annat sovrum därför Pappa snarkade under natten så han somnade om.
Det blev morgon och han vaknade, går upp där han trodde att Mamma låg men hon var inte där!? Han kollar i hela huset med hög puls, orolig.
Han öppnar ytterdörren och ser hon ligga ute i en snödriva.
Ambulans och polis kommer in med ledsna blickar. Jag sitter bara tyst och låter allt sjunka in, än fast jag inte vill. Polis och Ambulans gör deras jobbrutin, och har stor respekt och förståelse.
Konstapeln försöker kallprata och pekar på golvluckan till jordkällaren i köket och säger att han alltid velat ha en sådan var på Pappa säger
- Du får den, du får allt jag har bara jag får tillbaka min älskade och bryter ihop, jag kramar Pappa tillsammans med mina syskon.
Ambulansen har tillkallat hjälp för att hämta Mamma. De för ut Mamma och lämnar oss efter några väl valda ord från en mycket empatisk sjuksköterska.
Nu är vi ensamma och Mamma är inte med oss. Det gör så förbannat ont och det känns så jävla tomt. Jag känner mig arg, uppgiven och förtvivlad.
Jag bryter ut i ett gråtande som jag aldrig någonsin gjort efter att ha pratat med min Fru där hemma som gråter och är ensam hemma med våra två små.
Livet står still. Det är tragiskt.
Nu har det gått några år och man har accepterat att det är som det är. Mamma var en fantastisk människa, fortfarande min största idol.
Jag saknar henne otroligt mycket. Jag är så tacksam för den tid vi fick tillsammans.
Är det något jag lärt mig från denna eländiga upplevelse så är det att vara tacksam för den tid man har tillsammans med dem man älskar. Samt att livet går vidare, oavsett om jag gör det eller ej.
All kärlek till er där ute.
