En historia

 Ok, jag är 35 år. När min far var 35 år, så var jag en liten pjasare som inte visste mycket. Idag vet jag lite mer, men jag vet att jag vet så fruktansvärt lite och därför läser jag. Sapiens är en bok som jag gillar, den är toppen och den får mig att tänka, tänka bättre och förstå mer - det gillar jag! Eller fullkomligt älskar. Och så skriver jag för att sluta cirkeln - på så vis lär jag mig än mer.

Nåväl, min far var 35 år, fru & 3 barn, hus, sommarstuga, utlandsresor, bil & hela faderullan.

Han ville mer än att jobba hela sitt liv. Så han tänkte - Nu jädrar ska jag jobba lite hårdare än fårskocken.

Och jobbade var vad han gjorde. Långa timmar, alla dagar. Mor höll hemmet & jobbade hon också.

För att orka med det höga tempot så var alkohol räddningen. Öl, Vin & Whiskey. Han hade inte tid - eller ork för oss barn för den delen. Han var utmattad och fräste mest åt oss, han älskade oss men hade inte tid & energi att visa det så det var en aggressiv pappa man sällan såg...

Nåväl, han nådde sitt mål & blev ekonomiskt oberoende, 45 år. Öldrickningen som var tors-sön blev snabbt mån-sön när företaget var sålt.

Några utlandsresor & upplevelser hann det bli i ett par år innan hans Fru plötsligt dör.

Hennes hjärta kanske gav upp när hon nu kunde slappna av helt från hetsen som var under resan då det var jobb, jobb, stress & hets för att bli ekonomiskt oberoende. Kanske?...

Kvar lämnade hon en man som dricker öl & sprit varje dag, förmögen ekonomiskt men oförmögen till något annat än att just sitta på sin kammare berusad & reta gallfeber på allt & alla.

Det här är inte en historia som  säger "drick inte alkohol eller bli inte ekonomiskt oberoende" utan det är helt enkelt en sann historia som är fri för tolkning.

Jag tycker det finns lärdomar att dra - som att tänka igenom vilket pris man får betala för det man gör för det mål man vill uppnå samt att vad som helst kan hända när man minst anar det...

Jag dricker själv pilsner men med denna upplevelse på första parkett så blir det klart och tydligt vad jag inte vill bli när jag blir ekonomiskt oberoende, för det ska jag bli.

Allt gott!

Sånt är livet

Som liten pojke hade jag en förebild som var större än allt. Större och starkare än Polisen, Spiderman och Batman tillsammans.

Det var Pappa.

Han var Chef där han jobbade, duktig på sport. Stark, snabb, aggressiv och självsäker. Han visste hur allt funkade. Han var väldigt bestämd.

När jag var 4 år fick jag en lillasyster och på den tiden resulterade det i att jag inte fick vara på dagis. Något jag blev förbannad över. Jag hade gångavstånd från lägenheten vi då bodde i till mitt dagis så jag gick dit och satte mig i en snödriva utanför staketet. Barnen såg ut att ha så roligt och jag ville verkligen vara med och leka med mina kompisar där inne.

Kompisarna och de snälla fröknarna ropade till mig över staketet

- Kom, du får komma in och vara med.

Jag bara skakade på huvudet och vägrade gå in, fortsatte istället självömkande att titta på medan de hade roligt.

Fröknarna ringde till min Mamma som tillslut kom

- Du får gå in och vara med, jag har pratat med fröknarna.

Envis och tjurskallig så vägrade jag glatt. Istället gick vi hem. Jag, självständiga tjurskallen, tog minsann mina skridskor och gick själv till fotbollsplanen som nu var frusen och förvandlad till hockeybana.

Jag kan minsann själv, satte på mig mina skridskor och knäppte fast dem. Ensam på hockeybanan åkte jag i fyra timmar.

Jag går minsann inte hem, Mamma fick till slut hämta mig, orolig som tusan naturligtvis. 

Jag tog ut min ilska på Mamma för att hon hade gjort så att jag inte fick vara med mina kompisar på dagis.

Introvert, envis och ilsken 4-åring. Jag hade sådan tur att jag hade världens bästa Mamma.

Åren gick och jag fortsatte åka skridskor och spela Hockey. Spelade i ett lag, jag var back, jag var bra. Jag gillade att vara bakom galler så att folk inte kunde se mig, det kändes bra, tryggt. 

Lagets första match på helplan skulle gå av stapeln, jag gissar att jag nu var 10 år. Tänka sig, både Mamma och min stora förebild Pappa skulle sitta på läktaren.

Pappa sa till mig kort innan matchen

- Jag kommer sitta på läktaren, titta på mig, jag kommer ge en signal. När du får signalen vill jag att du tacklar motståndaren som är närmast, Om du gör det så får du 20 kronor. 

Mamma

- Men nej! Gör inte det, du får det dubbla av mig.

Pappa

- Jag dubblar igen! Du får 80 kronor av mig om du gör som jag säger.

Jag hör ett eko i huvudet från Hockeytränarna som sagt att vi inte får tacklas, vi är för ung för det.

Jag känner mig inte alls bekväm, blir osäker och känner ett obehag. 

Men Pappas ord är ju lag. 

Domaren släper pucken för tekning och jag tittar upp på läktaren mer än vad jag tittar på pucken. Pappa ger mig signalen och jag börjar jaga en kille på motståndarlaget som ser vad jag är ute efter, jag jagade honom över hela planen, det var en snabb rackare. Tillslut når jag honom och trycker upp honom så hårt jag bara kan i sargen. Domaren blåser i visselpipan och tar mig till utvisningsbåset och jag känner mig obekväm men jag ser att pappa skrattar på läktaren. 

Tränarna pratar konfunderat med mig sedan när jag får komma tillbaka till vårat bås, de vet ju att jag inte är korkad och de förstår inte varför jag tacklade när de hade varit tydliga med att vi inte spelar med tacklingar. Jag var mest tyst och nickade medhållande. Ungefär som att jag bad om ursäkt.

Efter matchen, pappa skrattade förnöjdsamt och jag fick mina slantar. Jag kände mig tämligen förvirrad men nöjd att jag hade behagat Pappa.

Så här i efterhand, typ 30 år senare så funderar jag kring om min Pappa har psykopatiska drag. Hockeyhistorien ovan så använder han sig av auktoritet och pengar för att styra mig där ute på planen. Två saker han kom att använda flera gånger under min uppväxt.

Det var ganska tuffa tider på 90-talet. Bolåneräntan när den var som högst låg på 24% och genomsnitt under hela 90-talet var 8%. Vi var aldrig fattiga men jag kan ju tänka mig hur tufft det måste ha varit som förälder på den tiden. Pappa hade kort stubin som tusan på den tiden. Under en period var han arbetslös. Jag kommer ihåg hur jag och brorsan alltid smög ut genom ytterdörren då vi ville leka med våra kompisar för att Pappa inte skulle höra oss, för då ville han alltid ha en utredning kring vad vi skulle göra, hög risk att vi då inte fick gå ut.

Vissa helgmornar när man vaknade där kring 7-8 snåret så ropade Pappa från sovrummet

-Kom, du ska få åka till drömmarnas land.

-Vad är det för någonting? frågade jag nyfiket..

-Jag lade mig bredvid honom i sängen och han la sin arm runt mig.

-Om du blundar så ska vi åka till ett fantastiskt land och han fortsatte på sin historia.

Jag förstod, men jag ville inte sova. Försökte kliva upp men han höll fast mig, jag får lite panik och kämpar för att ta mig lös men han är för stark.

Kämpar ändå hårdare i vild förtvivlan och skriker för att försöka ta mig loss. Det går inte han håller fast mig och jag har absolut ingen energi kvar. Lätt panik men helt slut, så somnar jag till slut...

Han fick som han ville men det var en hemsk upplevelse för mig.

Nu är jag 10 år. Pappa kommer hem och säger mitt namn sådär argt och jag blir livrädd. 

-Följ med mig till garaget! 

Helt skakig och skräckslagen följer jag motvilligt med honom.

Han öppnar garaget och där inne står det en supersnygg ny cykel, en blå.

- Cykeln är din, ta ordentligt hand om den.

Skräcken släpper och jag fylls av glädje. Främst för att jag inser att jag inte hade gjort något fel och i andra hand för att jag hade fått en cykel.

Ett par dagar går och jag är så jädra nöjd över min cykel. Kommer hem efter en heldag, gräver i byxfickan efter cykelnyckeln men den är inte där? Kollar resten av fickorna och den är inte där heller... Jag blir alldeles varm när jag inser att jag tappat bort den. Cyklar iväg och letar där jag har varit under dagen, utan framgång.

Ger upp tillslut och far hem, berättar skamset att jag har tappat bort min cykelnyckel och får en avhyvling som heter duga av min pappa.

Jag mår jättedåligt och är ledsen.

Dagen blir till natt och jag somnar oroligt. Jag drömmer, det är kallt och mörkt, jag är ute i endast kortkallingar och söker efter nyckeln vid förrådet och på gräsmattan. Jag går till min kompis som bor granne med oss och ringer på ringklockan. I samma stund som jag plingar på så vaknar jag från drömmen. Jag vaknar inte i min säng, istället står jag utanför min kompis ytterdörr, mitt i natten - jag har gått i sömnen.

Min kompis mamma öppnar dörren och ser väldigt förvånad ut, jag kommer inte ihåg vad jag sa men hon var snäll och följde mig hem, väckte mina föräldrar och berättade vad som hänt.

Jag skämdes.

Nu är Pappa inte arbetslös längre, han är egen företagare och jobbar väldigt mycket. Vi ser honom sällan och oj vad skönt jag tyckte att det var. Det var bara jobbigt och obekvämt när han var hemma. Mycket bättre när bara Mamma var hemma. Hon hade bara kärlek och värme att ge, och tur var väl det.

Jag är 12 år, introvert, blyg och envis. Avskyr att prata om mina bekymmer. Jag klarar mig själv.

Jag klarar mig bra i skolan, fotbollslaget och hockeylaget. Stortrivs fortfarande bakom galler och vi har ett väldigt bra lag. Jag älskar att spela hockey.

Jag har tagit mod till mig att fråga chans på en tjej, jag är superkär, hon säger ja.

Jag är så glad och ser också fram emot att börja högstadiet, 

Livet leker!

Pappa kommer hem, glad. Han har köpt ett annat bolag och vi måste flytta, flera mil.

Min värld faller samman. Jag måste lämna min flickvän, mitt hockey och fotbollslag.

Jag är så jäkla arg, går in i mig själv och bestämmer mig för att inte säga ett endaste ord till min Pappa igen. Jag klarade mig i ett halvår ungefär, ganska envis i alla fall.

Vi flyttade, från en stad till ett samhälle. Allt var sämre. Fotbollslaget liknade ingenting. Hockeylaget var väl OK men betydligt sämre. Här var det inte lika kul att åka skateboard, mindre curbs, rails och ingen skatepark eller ramp.

Det enda som gick att göra enligt mig var att fiska, och det gjorde jag. Jag fortsatte sporta också men jag insåg att mina förutsättningar för att komma någonvart var väldigt låga med tanke på nivåskillnaden från mina tidigare lag. 

Pappa jobbar mycket och är fortfarande aggressiv och på dåligt humör. Min storebror får mest skit, jag håller mig bara undan.

Får i alla fall en dator och gamingintresset tar vid, många timmar läggs på detta. Fotbollen och hockeyn är ju ändå körd, men jag fortsätter spela ändå.

Pappas företag går bra och hans humör följer med. Han gillar att prata om hur bra han har gjort det och att det är för mig och mina syskon han har kämpat.

Jag gejmade sent om kvällarna, ända till pappa drog ut huvudströmbrytaren, då var det god natt. 

På sommarlovet vaknade jag ut av att han drog upp rullgardinen och slet av mig täcket

- Vi åker om 10 minuter.

Han tog mig till sitt företag där jag fick jobba, jag gjorde mitt bästa för att inte göra något fel. Råkade tappa en pryl i golvet som föll i bitar då jag ville jobba snabbt, då fick jag en avhyvling som heter duga. Jag blev ledsen men höll ihop. Jag är tacksam att jag tidigt fick lära mig värdet i att arbeta och göra rätt för sig trots att han var ett elände att jobba för. Rädslan att göra fel var stor och det var inte trevligt.

Jag är 21 år och jobbar för familjeföretaget som jag fostrats i. Tycker att det var kul att jobba för familjen, en del av det är ju mitt. Farsan har i relativa termer blivit förmögen, 42 år fyllda. Tillräckligt i vart fall för att inte behöva jobba för pengar för resten av sitt liv. Han säljer företaget till en anställd som varit personalchef med premissen att när han i sin tur säljer, så ska företaget tillbaka någon av hans avkomma om de så önskar.

Jag har jobbat väldigt hårt i företaget och utbildat mig inom det under alla dessa år sedan dess. Väntar nu tålmodigt och räknar dagarna, veckorna osv tills ägaren ska sälja.

Min far då som sålde och nu satt med en stor påse pengar. Han kunde minsann driva ett företag, än om han gjorde det på ett sätt som jag aldrig kommer göra. genom auktoritet, makt och skräck men han hade ingen kunskap om aktiemarknaden så han investerade inte en krona på aktiemarknaden, detta var 2008. Lätt i backspegeln, men vilket jädra ingångsläge han hade där 2008/09... Nåväl, han köpte ett gäng fastigheter och det var ju inte helt fel. Köpte helt i cash fastigheter för 8 miljoner. En massa fler millar hade han och de har i stort sätt legat i cash...

Kassaflödet från fastigheterna räckte gott att leva på för han och mor så han brydde sig inte någe mer om det. Han var "set for life". Behöver inte lyfta ett finger.

Så vad gör han? Ökar alkoholkonsumtionen mer, från redan höga nivåer. Den vältränade kroppen utbyts i rask takt till ölmage.

Jag och min flickvän ska köpa vårat första hus och är i samtal med banken. Farsan insisterar på att vi kan låna ut av honom. Betala tillbaka en slant varje månad utan ränta. Vi blev glada ut av erbjudandet och tog det, allt annat vore ju korkat!? Allt var frid och fröjd och vi trivdes bra. Tiden går och en fredagskväll efter en arbetsvecka är vi trötta och på väg i säng när..

Farsan med ett sällskap, berusade stormar in. Vi, inte så supersugna avbryter sänghoppningen och socialiserar. Inte kalastrevligt då farsan är så berusad och allmänt dryg och otrevlig. 

Det andra i sällskapet är trevligare och frågar hur vi trivs i huset var på farsan med auktoritär röst väller ur sig att vi minsann ska komma ihåg vem det är som äger huset! Min flickvän som inte tar någon skit, säger att vi flyttar ut forstast möjligt. Där någonstans dog festen och vi blev av med sällskapet.

Kort därefter tog vi ett banklån och betalade tillbaka farsan, skönt som tusan.

Slutsatsen blev att farsan inte bara var förmögen och alkoholiserad utan och rent ut av en skitstövel. Vi hälsade på hemma hos mor och far ändå, enkom för att träffa min mor som var underbar. Hur hon kunde leva tillsammans med karln är något som förbluffar mig, för hon var allt annat än ont. Tvärtom fantastisk.

Så i och med att livet är som livet är, så dör mamma plötsligt. Kvar är farsan, förmögen, alkoholiserad men utan någon mening att leva. Gräver sig allt djupare i spriten och missbruket. Rör sig inte längre än från soffan till sängen. Beter sig som en skitstövel och förstör alla relationer han har. Självömkan och alkohol i kombination resulterar i elände.

Farsan har ingen far och hans mor är en tyngre alkoholist än han själv. Hans barn vill knappt veta av honom. Han lockar med pengar. Han behöver hjälp ibland med sina fastigheter då han är helt oförmögen själv. 

- Ni barn får här 1 miljon var, tre miljoner alltså då vi är tre syskon. Miljonerna ligger i en kapitalförsäkring i hans bolag. Det är era pengar säger han. Han vill att vi ska hjälpa och fixa med fastigheterna och vill att vi ska känna oss skyldiga att göra så för att vi har "fått" 1 miljon var. Hyresgäster har jag stött på någon gång som frågat om han är full när han skriver dessa SMS!? Och visar osammanhängande och spydiga sådana.

-JA! vill jag säga men drar någon vals och fixar bekymret.

Någon gemensam bekant kan fråga 

-Hur har det farsan nu?

Var på jag drar till med ett, Jorå bara bra.

En julafton för något år sedan så skulle vi fira tillsammans, den dåliga relationen till trots. Berusad anlände han. Han tog tag i min dotters arm, hon blev rädd (hon har knappt träffat gubben). Han höjer rösten, så där auktoritärt jag upplevt så många gånger. Min fru, fly förbannad för min dotter därifrån och skäller ut karln. Han letar sig hemåt.

Dagen efter åker jag dit, innan klockan slagit 12 på dagen och hoppas han är nykter. Väljer väl valda ord, inte elaka, snarare försöker jag förklara hur saker och ting ligger till och hur hans beteende påverkar andra. Sedan dess har vi inte umgåtts. Kan prata i telefon någon gång...

Dekadens & dekadens..  

Jag skiter i pengarna han lämnar efter sig. En vettig relation är värt mer men det är inte aktuellt. Nåväl, tar med mig en hel del i mitt eget föräldraskap. Just hur och vad jag inte vill göra mot mina barn. Jag vill att de ska vilja umgås med mig... för hur jag är och inget annat. Pengar är inget värt i slutändan.

Sånt är livet...

A Random Walk Down Wall Street

 Läste just färdigt A Random Walk Down Wall Street. En gedigen kalasbok för den orutinerade investeraren. Jovars många goda påminnelser till den mer gebitna investeraren också.

För egen del hade det egentligen räckt med att läsa Los Angelse Times kommentar på baksidan av boken, det sammanfattar egentligen det nödvändiga för mig och det lyder;

"Do you want to do well in the stock market? Here's the best advice. Scrape together a few bucks and buy Burton Malkiel's book. Then take what's left and put it in an index fund."

Ja, boken fokuserade i stort sett endast på att lägga fram 'bevis', statistik och anledningar till att undvika aktiva fonder och istället bara äga och månadsspara i indexfonder. Jag var redan införstådd och övertygad om detta efter att ha läst ett dussin böcker i samma tema, böcker som The Little Book Of Common Sense, The Psychology Of Money och böcker om Warren Buffett som även han förespråkar "Simply buying and holding an S&P500 Indexfund".

En bok med trevliga citat lite här och där.

"There are two times in a man's life when he should not speculate: when he can't afford it, and when he can."

- Mark Twain

Jag hade hoppats att det hade varit mer godbitar från Burtons bok angående aktier och hur man som privatperson kan överprestera marknaden. Egentligen inget nytt ur denna bok från många andra. Han hävdar helt enkelt att index är vägen att gå. 

Men han vet ju att vi människor inte är vandrande kalkylatorer utan känslodjur som kan tycka att index är för tråkigt så han förespråkar så stor andel som möjligt i index, angående en aktieportfölj så har han en del klokskaper i boken som främst fokuserar på att minimera risken i sin aktieportfölj genom vissa punkter som jag nämner nedan. Men innan det så går han igenom vad han tycker man bör göra för att välja egna aktier.

- Läsa, böcker och vettiga finanstidningar/artiklar, så mycket som möjligt.

Välja rätt bolag?

Regel 1 - Köpa de bolag som du tror kan hålla högre vinsttillväxt än breda marknaden över minst 5 års tid

Regel 2 - Betala aldrig mer för en aktie än vad som rimligtvis kan rättfärdiga värdet av det fundamentala i bolaget. Generellt så förespråkar han att aktien gärna ska ha ett P/E-tal under det genomsnittliga vid köp. Han tycker att det är okej att köpa P/E som är något över det genomsnittliga av marknadens genomsnitt så länge bolaget har tillräckligt hög tillväxt. GARP (Growth At A Reasonable Price) med andra ord.

Regel 3 - Det hjälper att köpa aktier där där investerare har en historia som är tilltalande

Regel 4 - Gör så få transaktioner som möjligt

Reflektioner

Min övertygelse är att ens eget beteende attraherar en viss typ av människor och därför tror jag det är klokt att reflektera kring detta.

Jag har bestämt mig för att vara positiv och optimistisk. Fokus på glädje. Att lära mig så mycket som möjligt. Min uppfattning är att livet går ut på att lära sig.

Det grundas i ett tankesätt - Du hittar det du söker efter.

Med andra ord är jag av uppfattningen att jag själv kan välja hur jag vill ha det. Jag rår givetvis inte över allt, inte det minsta - Men jag bestämmer alltid helt själv hur jag skall förhålla mig till allt som händer omkring mig. Saker och ting händer, bra som dåliga.

Skit händer! En del av livet. Skala ner problemet i all sin enkelhet och lös det efter bästa förmåga. 

Med tankesättet ovan så är min tro att man exponeras mot en majoritet av positiva händelser. Jag minimerar negativa händelser och anordnar mitt liv för mer 'Tur'.

I slutändan är jag övertygad om att alla får precis det man förtjänar. Efter hur man behandlar sig själv samt andra. I förlängningen så är man i allra högsta grad elak mot sig själv när man behandlar andra illa. Priset får man inte alltid betala direkt men notan kommer förr eller senare, Notan kan byggas upp över tid. Det gäller naturligtvis också om du behandlar andra mycket väl, du kanske inte får betalt direkt, men den som väntar på något gott...

Jag tror att det är viktigt med idoler. Jag tänker på de som har extraordinära beteenden som framstående. Hur man behandlar andra människor. Hur man spenderar den ultimata valutan, tiden, på värdefulla saker. Hur man använder sitt kapital. 

Mina idoler är

1. Mamma

2. Benjamin Franklin

3. Viktor Frankl

4. Charlie Munger

5. Warren Buffett

Den som står ut i denna skara är min mor. Hon hade inte i närheten samma förmögenhet som de övriga. Men hon jobbade hårt och blev ekonomiskt fri.

Som ekonomiskt fri så ägnade hon sin tid på det hon älskade. Trädgård och att sy & virka. Hon delade med sig friskt. Fantastiska verk hon tillverkat gav hon utan att vilja ha någonting tillbaka. Trädgården likaså. Hennes beteende var fantastiskt. En sådan värme. 

Beteenden som de alla fyra delar.

De talar sanning

De delar med sig av klokskaper

De fördömer inte andra

De är tacksamma

De är ödmjuka

De är inte felfria men de står för sina misstag

De är sparsamma

De tänder ett ljus när det är mörkt

De tänker och agerar långsiktigt

De lever enkelt

De agerar inte i ilska - De är rationella

De har tålamod

De ägnar sig åt meningsfulla saker

Jag gör mitt bästa - Jag lever och lär.

Take responsibility and then become free to be the person you decide to be (Frankl 1986, p. xxv).

Livet och döden

 En kall vinternatt. För några år sedan.

Tillslut somnade han mellan mig och min fru klockan 4 på morgonen, så mysigt och så tacksam att vi fått en lillebror. Jag föll in i tung djupsömn i ett par timmar tills...

Vänta, drömmer jag? Någon bankar på husväggen och vår förstfödde vaknar och gråter. Min fru slår mig lätt på armen så jag vaknar till, känner mig groggy men blir fort klarvaken med hög puls när bankandet nu är på altandörren till vårt sovrum.

Jag hör att det är min bror, jag fattar ingenting.

Jag öppnar dörren... In kommer min han, faller ner på golvet, han gråter så våldsamt som jag aldrig någonsin upplevt och utbrister MAMMA ÄR DÖD!

Min fru utbrister ett -VA!? med vild förtvivlan och ett ansiktsuttryck jag aldrig tidigare upplevt. 

Jag tänker, detta är så absurt - jag kanske vaknar från denna mardröm? men förstår att jag faktiskt inte drömmer, hur mycket jag än vill att det ska vara en dröm så är detta verkligheten.

Min bror kliver upp, skriker högt FAAAN!! Och slår förtvivlat i väggen.

Jag förstår att det faktiskt inte är ett dålig skämt än fast jag vill, och tårarna bara rinner men jag håller mig lugn. Brorsan säger att vi måste hämta upp syrran och åka hem till Mamma och Pappa. Jag tror inte att det är sant, eller jag vill inte tro det.

Bilresan kommer jag i överhuvudtaget inte ihåg förutom att vi kom fram. Vi går in och möter pappa.

Han sitter vid köksbordet och jag har aldrig sett han så skör, förtvivlad, liten, svag, uppgiven och hjälplös. Han sa, jag vet inte hur men jag bar in henne själv - Hon ligger i sängen. Jag försökte värma upp henne, hon är så kall. Gå in till henne.

Det gör så ont, en smärta inuti mig jag aldrig upplevt förut, men jag går in i sovrummet. Mamma ligger under täcket. 

Jag lägger min hand mot hennes arm och klämmer. Hennes kropp är iskall och stenhård - helt stelfrusen och jag förstår att hon har legat ute under den iskalla natten.

Jag känner mig så ledsen, liten, hjälplös och förtvivlad. Det gör så ont. Eländig smärta. Jag vill inte tro att det är sant. 

Min hjärna letar efter en lösning än fast det inte finns någon. Jag skulle behöva en kram ut av Mamma, men det går inte, hon ligger där död. Jag ser hennes ansikte, alldeles blått och stelt - helt bisarrt, fruktansvärt overkligt.

Jag kramar pappa och han berättar, stressat, uppgivet och skamset (som om han hade kunnat göra något annorlunda) att han hade gått och lagt sig igår kväll före Mamma, hon skulle stöka undan och göra kväll. Han vaknade på natten och hon låg inte vid hans sida, hon brukade lägga sig i ett annat sovrum därför Pappa snarkade under natten så han somnade om.

Det blev morgon och han vaknade, går upp där han trodde att Mamma låg men hon var inte där!? Han kollar i hela huset med hög puls, orolig.

Han öppnar ytterdörren och ser hon ligga ute i en snödriva. 

Ambulans och polis kommer in med ledsna blickar. Jag sitter bara tyst och låter allt sjunka in, än fast jag inte vill. Polis och Ambulans gör deras jobbrutin, och har stor respekt och förståelse.

Konstapeln försöker kallprata och pekar på golvluckan till jordkällaren i köket och säger att han alltid velat ha en sådan var på Pappa säger

- Du får den, du får allt jag har bara jag får tillbaka min älskade och bryter ihop, jag kramar Pappa tillsammans med mina syskon.

Ambulansen har tillkallat hjälp för att hämta Mamma. De för ut Mamma och lämnar oss efter några väl valda ord från en mycket empatisk sjuksköterska.

Nu är vi ensamma och Mamma är inte med oss. Det gör så förbannat ont och det känns så jävla tomt. Jag känner mig arg, uppgiven och förtvivlad.

Jag bryter ut i ett gråtande som jag aldrig någonsin gjort efter att ha pratat med min Fru där hemma som gråter och är ensam hemma med våra två små.

Livet står still. Det är tragiskt. 

Nu har det gått några år och man har accepterat att det är som det är. Mamma var en fantastisk människa, fortfarande min största idol.

Jag saknar henne otroligt mycket. Jag är så tacksam för den tid vi fick tillsammans.

Är det något jag lärt mig från denna eländiga upplevelse så är det att vara tacksam för den tid man har tillsammans med dem man älskar. Samt att livet går vidare, oavsett om jag gör det eller ej.

All kärlek till er där ute.

Digga björnmarknaden

Jag tror inte att jag är ensam att notera att det allmänna tillståndet hos väldigt många investerare är dåligt och väldigt deppigt.

Varför då? Jo, breda stockholmsbörsen är ner 30% YTD. Detta betyder att de flesta ser minustecken, röda siffror och siffror som försvinner ur depån. En som var miljonär -21 kanske inte är det idag. Den som hade 10 miljoner kanske "bara" har 5. Därför är det många som hänger läpp. Det gör ont. De kan bli otrevliga, ledsna, deprimerade, arga!

De tar ut deras portföljnedgång på andra, (Det är ju inte ens eget fel!), eller?

I en bullmarknad är det lätt att intala sig själv att "jag är minsann långsiktig", sen kommer björnmarknaden och det blir inte lika kul längre.

Kan påminnas om en boxningsmatch, det är kul och allt går bra tills man får en riktig smocka. Det är ju när man får en riktig smäll man på riktigt ser om det finns potential för en långsiktigt god karriär. Det är ju då vi lär oss någonting (om man inte skyller på någon annan).

Fråga istället: Gjorde jag något fel? Vad kan jag lära mig?

Ett som är säkert är: oavsett om du är investerare eller boxare så kommer du åka på en smocka då och då.

Man kan ju lära sig att undvika så många som möjligt men planera ändå för att du kommer att åka på en smocka nu och då, för den kommer.

Jag gissar att de som hänger läpp allra mest just nu är de som 

1. Satsat pengar som egentligen inte är långsiktiga

2. Investerat i bolag med allt för hög risk

3. Använt sig av belåning

Jag då? 

Jorå portföljen är ner ungefär 30% YTD, eller 570 000 kr. Portföljen är obelånad med ett värde på 1.3 miljoner, har en rimlig belåningsgrad på huset som är det enda lånet jag har, en buffert och ett gott kassaflöde. Jag fortsätter sätta av en god andel av lönen varje månad till portföljen. Jag tror och tycker att det är riktigt gött att köpa aktier nu!

Jag tycker verkligen att man ska vända på pannkakan här, visst om jag kikar i backspegeln så skulle jag inte ha köpt tidigare i år, utan jag skulle ha väntat tills nu, kanske? eller det kanske blir billigare om 5 månader? Jag vet inte när botten är.

Hur som haver, "vända på pannkakan"? Jo, fokusera på att du nu kan köpa billigare, det är ju det jag vill. Fokusera inte på att väskan har minskat med 570 000 kr. Det måste man ju bara lära sig att hantera. Det fluktuerar helt enkelt. 

Jag kommer fortsätta pumpa på igenom hela denna björnmarknad och kommer att åka upp igenom nästa bullmarknad. Nästa björnmarknad kommer portföljen sjunka med långt mycket mer än 570 000 kr. Miljonbelopp. Det måste man helt enkelt acceptera. I alla fall om man spelar det spel jag spelar.

Jag diggar björnmarknaden, därför jag vet att det är här jag vill köpa! Billigt! Eller hur!?

Jag klarar inte av att tajma marknaden, därför spelar jag de långsiktiga spelet.Vill man vara en långsiktig investerare så tycker jag att det hjälper mycket att:

Läsa om börspsykologi, @don_crisse Cristofer Andersson har skrivet ett par böcker som hjälper mycket.

Pengars psykologi av Morgan Housel är en favorit.

Jonas Bernhardssons böcker är toppen!

Lyssna till @investeraren podcast och Avanzapodden, särskilt det senaste avsnittet (Episod 269) med Per Håkan Börjesson, VD Spiltan.

Ha de gott nu!

Allmänna insikter

Det absolut bästa för de allra flesta är ett automatiskt månadsspar som dras från ditt lönekonto. Varje månad. Gärna med en funktion som ökar månadssparet några procent varje år också.

När du väl aktiverat detta så flyttas X antal 1000-lappar från ditt lönekonto till ett ISK. Väl där så sätts pengarna i arbete i några indexfonder:

Exempelvis:

PLUS Allabolag Sverige 25%

PLUS Småbolag Sverige 50%

Nasdaq 100 25%

En 20-åring som startar detta med ett månadsspar på 5000:- varje månad tills denne är 60år har då ett kapital på 26.5 miljoner kronor. Utan att ha läst en enda kvartalsrapport, årsredovisning. Utan prenumeration på DI. Utan att ha läst en endaste bok inom ekonomi eller finans. Utan att under denna tid aldrig ha loggat in på Avanza för att kolla läget eller allokerat om från "värde" till "tillväxt". Utan kunskap om Kryptovalutor och NFT.

Belöningen (26.5 Miljoner kronor) kommer ut av att personen i fråga INTE har gjort ett dugg. Förutom då att givetvis aktivera detta automatiska månadsspar.

Om man vill köpa aktier då, för att få en högre avkastning än index som över tid kanske kommer att ge 10% CAGR.

Då måste man ju välja rätt aktier. Hur gör man det?

Detta kräver givetvis kunskap, tid och energi. Den kanske viktigaste egenskapen för att lyckas ligger i psykologi, och ovan på det en hel massa kunskap om marknaden i sin helhet. Kunskap om vad som särskiljer ett dåligt från ett bra bolag. Kunskap att veta huruvida aktien till ett bra bolag är köpvärt eller inte för tillfället. Köpa aktier i bra bolag är inte alltid bra om du betalar för mycket för dem.

Ett bolag som har god historik av att öka omsättning, vinst och vinstmarginaler med hög avkastning på eget kapital som du bedömer har goda förutsättningar att fortsätta så under flera år är väl vad man bör vara ute efter. 

Aktien brukar allt som oftast i dessa fall vara högt prissatt på grund av bolagets fina historik. Här är givetvis de bästa köplägen oftasst då aktiekursen pressas ned av något som marknaden tolkar negativt utan att ha påverkan på något fundamentalt i bolaget. Alternativt under en bred och gärna stor marknadsnedgång. 

Då köper vi aktier! Men det kräver som sagt:

• Allmän kunskap om marknaden
• Djup kunskap om bolaget
• Stor förståelse för psykologi
• Tålamod
• Disciplin

Bra böcker för att bli bättre investerare:

• Investeraren Jonas Bernhardsson
• Investera som mästarna Jonas Bernhardsson
• Bli grymt rik på aktier Anders Haskel
• The little book that beats the market Joel Grenblatt
• Investera med rätt fokus Magnus Andersson
• Pengars Psykologi Morgan Housel
• Börspsykologi Christofer Andersson