Sånt är livet

Som liten pojke hade jag en förebild som var större än allt. Större och starkare än Polisen, Spiderman och Batman tillsammans.

Det var Pappa.

Han var Chef där han jobbade, duktig på sport. Stark, snabb, aggressiv och självsäker. Han visste hur allt funkade. Han var väldigt bestämd.

När jag var 4 år fick jag en lillasyster och på den tiden resulterade det i att jag inte fick vara på dagis. Något jag blev förbannad över. Jag hade gångavstånd från lägenheten vi då bodde i till mitt dagis så jag gick dit och satte mig i en snödriva utanför staketet. Barnen såg ut att ha så roligt och jag ville verkligen vara med och leka med mina kompisar där inne.

Kompisarna och de snälla fröknarna ropade till mig över staketet

- Kom, du får komma in och vara med.

Jag bara skakade på huvudet och vägrade gå in, fortsatte istället självömkande att titta på medan de hade roligt.

Fröknarna ringde till min Mamma som tillslut kom

- Du får gå in och vara med, jag har pratat med fröknarna.

Envis och tjurskallig så vägrade jag glatt. Istället gick vi hem. Jag, självständiga tjurskallen, tog minsann mina skridskor och gick själv till fotbollsplanen som nu var frusen och förvandlad till hockeybana.

Jag kan minsann själv, satte på mig mina skridskor och knäppte fast dem. Ensam på hockeybanan åkte jag i fyra timmar.

Jag går minsann inte hem, Mamma fick till slut hämta mig, orolig som tusan naturligtvis. 

Jag tog ut min ilska på Mamma för att hon hade gjort så att jag inte fick vara med mina kompisar på dagis.

Introvert, envis och ilsken 4-åring. Jag hade sådan tur att jag hade världens bästa Mamma.

Åren gick och jag fortsatte åka skridskor och spela Hockey. Spelade i ett lag, jag var back, jag var bra. Jag gillade att vara bakom galler så att folk inte kunde se mig, det kändes bra, tryggt. 

Lagets första match på helplan skulle gå av stapeln, jag gissar att jag nu var 10 år. Tänka sig, både Mamma och min stora förebild Pappa skulle sitta på läktaren.

Pappa sa till mig kort innan matchen

- Jag kommer sitta på läktaren, titta på mig, jag kommer ge en signal. När du får signalen vill jag att du tacklar motståndaren som är närmast, Om du gör det så får du 20 kronor. 

Mamma

- Men nej! Gör inte det, du får det dubbla av mig.

Pappa

- Jag dubblar igen! Du får 80 kronor av mig om du gör som jag säger.

Jag hör ett eko i huvudet från Hockeytränarna som sagt att vi inte får tacklas, vi är för ung för det.

Jag känner mig inte alls bekväm, blir osäker och känner ett obehag. 

Men Pappas ord är ju lag. 

Domaren släper pucken för tekning och jag tittar upp på läktaren mer än vad jag tittar på pucken. Pappa ger mig signalen och jag börjar jaga en kille på motståndarlaget som ser vad jag är ute efter, jag jagade honom över hela planen, det var en snabb rackare. Tillslut når jag honom och trycker upp honom så hårt jag bara kan i sargen. Domaren blåser i visselpipan och tar mig till utvisningsbåset och jag känner mig obekväm men jag ser att pappa skrattar på läktaren. 

Tränarna pratar konfunderat med mig sedan när jag får komma tillbaka till vårat bås, de vet ju att jag inte är korkad och de förstår inte varför jag tacklade när de hade varit tydliga med att vi inte spelar med tacklingar. Jag var mest tyst och nickade medhållande. Ungefär som att jag bad om ursäkt.

Efter matchen, pappa skrattade förnöjdsamt och jag fick mina slantar. Jag kände mig tämligen förvirrad men nöjd att jag hade behagat Pappa.

Så här i efterhand, typ 30 år senare så funderar jag kring om min Pappa har psykopatiska drag. Hockeyhistorien ovan så använder han sig av auktoritet och pengar för att styra mig där ute på planen. Två saker han kom att använda flera gånger under min uppväxt.

Det var ganska tuffa tider på 90-talet. Bolåneräntan när den var som högst låg på 24% och genomsnitt under hela 90-talet var 8%. Vi var aldrig fattiga men jag kan ju tänka mig hur tufft det måste ha varit som förälder på den tiden. Pappa hade kort stubin som tusan på den tiden. Under en period var han arbetslös. Jag kommer ihåg hur jag och brorsan alltid smög ut genom ytterdörren då vi ville leka med våra kompisar för att Pappa inte skulle höra oss, för då ville han alltid ha en utredning kring vad vi skulle göra, hög risk att vi då inte fick gå ut.

Vissa helgmornar när man vaknade där kring 7-8 snåret så ropade Pappa från sovrummet

-Kom, du ska få åka till drömmarnas land.

-Vad är det för någonting? frågade jag nyfiket..

-Jag lade mig bredvid honom i sängen och han la sin arm runt mig.

-Om du blundar så ska vi åka till ett fantastiskt land och han fortsatte på sin historia.

Jag förstod, men jag ville inte sova. Försökte kliva upp men han höll fast mig, jag får lite panik och kämpar för att ta mig lös men han är för stark.

Kämpar ändå hårdare i vild förtvivlan och skriker för att försöka ta mig loss. Det går inte han håller fast mig och jag har absolut ingen energi kvar. Lätt panik men helt slut, så somnar jag till slut...

Han fick som han ville men det var en hemsk upplevelse för mig.

Nu är jag 10 år. Pappa kommer hem och säger mitt namn sådär argt och jag blir livrädd. 

-Följ med mig till garaget! 

Helt skakig och skräckslagen följer jag motvilligt med honom.

Han öppnar garaget och där inne står det en supersnygg ny cykel, en blå.

- Cykeln är din, ta ordentligt hand om den.

Skräcken släpper och jag fylls av glädje. Främst för att jag inser att jag inte hade gjort något fel och i andra hand för att jag hade fått en cykel.

Ett par dagar går och jag är så jädra nöjd över min cykel. Kommer hem efter en heldag, gräver i byxfickan efter cykelnyckeln men den är inte där? Kollar resten av fickorna och den är inte där heller... Jag blir alldeles varm när jag inser att jag tappat bort den. Cyklar iväg och letar där jag har varit under dagen, utan framgång.

Ger upp tillslut och far hem, berättar skamset att jag har tappat bort min cykelnyckel och får en avhyvling som heter duga av min pappa.

Jag mår jättedåligt och är ledsen.

Dagen blir till natt och jag somnar oroligt. Jag drömmer, det är kallt och mörkt, jag är ute i endast kortkallingar och söker efter nyckeln vid förrådet och på gräsmattan. Jag går till min kompis som bor granne med oss och ringer på ringklockan. I samma stund som jag plingar på så vaknar jag från drömmen. Jag vaknar inte i min säng, istället står jag utanför min kompis ytterdörr, mitt i natten - jag har gått i sömnen.

Min kompis mamma öppnar dörren och ser väldigt förvånad ut, jag kommer inte ihåg vad jag sa men hon var snäll och följde mig hem, väckte mina föräldrar och berättade vad som hänt.

Jag skämdes.

Nu är Pappa inte arbetslös längre, han är egen företagare och jobbar väldigt mycket. Vi ser honom sällan och oj vad skönt jag tyckte att det var. Det var bara jobbigt och obekvämt när han var hemma. Mycket bättre när bara Mamma var hemma. Hon hade bara kärlek och värme att ge, och tur var väl det.

Jag är 12 år, introvert, blyg och envis. Avskyr att prata om mina bekymmer. Jag klarar mig själv.

Jag klarar mig bra i skolan, fotbollslaget och hockeylaget. Stortrivs fortfarande bakom galler och vi har ett väldigt bra lag. Jag älskar att spela hockey.

Jag har tagit mod till mig att fråga chans på en tjej, jag är superkär, hon säger ja.

Jag är så glad och ser också fram emot att börja högstadiet, 

Livet leker!

Pappa kommer hem, glad. Han har köpt ett annat bolag och vi måste flytta, flera mil.

Min värld faller samman. Jag måste lämna min flickvän, mitt hockey och fotbollslag.

Jag är så jäkla arg, går in i mig själv och bestämmer mig för att inte säga ett endaste ord till min Pappa igen. Jag klarade mig i ett halvår ungefär, ganska envis i alla fall.

Vi flyttade, från en stad till ett samhälle. Allt var sämre. Fotbollslaget liknade ingenting. Hockeylaget var väl OK men betydligt sämre. Här var det inte lika kul att åka skateboard, mindre curbs, rails och ingen skatepark eller ramp.

Det enda som gick att göra enligt mig var att fiska, och det gjorde jag. Jag fortsatte sporta också men jag insåg att mina förutsättningar för att komma någonvart var väldigt låga med tanke på nivåskillnaden från mina tidigare lag. 

Pappa jobbar mycket och är fortfarande aggressiv och på dåligt humör. Min storebror får mest skit, jag håller mig bara undan.

Får i alla fall en dator och gamingintresset tar vid, många timmar läggs på detta. Fotbollen och hockeyn är ju ändå körd, men jag fortsätter spela ändå.

Pappas företag går bra och hans humör följer med. Han gillar att prata om hur bra han har gjort det och att det är för mig och mina syskon han har kämpat.

Jag gejmade sent om kvällarna, ända till pappa drog ut huvudströmbrytaren, då var det god natt. 

På sommarlovet vaknade jag ut av att han drog upp rullgardinen och slet av mig täcket

- Vi åker om 10 minuter.

Han tog mig till sitt företag där jag fick jobba, jag gjorde mitt bästa för att inte göra något fel. Råkade tappa en pryl i golvet som föll i bitar då jag ville jobba snabbt, då fick jag en avhyvling som heter duga. Jag blev ledsen men höll ihop. Jag är tacksam att jag tidigt fick lära mig värdet i att arbeta och göra rätt för sig trots att han var ett elände att jobba för. Rädslan att göra fel var stor och det var inte trevligt.

Jag är 21 år och jobbar för familjeföretaget som jag fostrats i. Tycker att det var kul att jobba för familjen, en del av det är ju mitt. Farsan har i relativa termer blivit förmögen, 42 år fyllda. Tillräckligt i vart fall för att inte behöva jobba för pengar för resten av sitt liv. Han säljer företaget till en anställd som varit personalchef med premissen att när han i sin tur säljer, så ska företaget tillbaka någon av hans avkomma om de så önskar.

Jag har jobbat väldigt hårt i företaget och utbildat mig inom det under alla dessa år sedan dess. Väntar nu tålmodigt och räknar dagarna, veckorna osv tills ägaren ska sälja.

Min far då som sålde och nu satt med en stor påse pengar. Han kunde minsann driva ett företag, än om han gjorde det på ett sätt som jag aldrig kommer göra. genom auktoritet, makt och skräck men han hade ingen kunskap om aktiemarknaden så han investerade inte en krona på aktiemarknaden, detta var 2008. Lätt i backspegeln, men vilket jädra ingångsläge han hade där 2008/09... Nåväl, han köpte ett gäng fastigheter och det var ju inte helt fel. Köpte helt i cash fastigheter för 8 miljoner. En massa fler millar hade han och de har i stort sätt legat i cash...

Kassaflödet från fastigheterna räckte gott att leva på för han och mor så han brydde sig inte någe mer om det. Han var "set for life". Behöver inte lyfta ett finger.

Så vad gör han? Ökar alkoholkonsumtionen mer, från redan höga nivåer. Den vältränade kroppen utbyts i rask takt till ölmage.

Jag och min flickvän ska köpa vårat första hus och är i samtal med banken. Farsan insisterar på att vi kan låna ut av honom. Betala tillbaka en slant varje månad utan ränta. Vi blev glada ut av erbjudandet och tog det, allt annat vore ju korkat!? Allt var frid och fröjd och vi trivdes bra. Tiden går och en fredagskväll efter en arbetsvecka är vi trötta och på väg i säng när..

Farsan med ett sällskap, berusade stormar in. Vi, inte så supersugna avbryter sänghoppningen och socialiserar. Inte kalastrevligt då farsan är så berusad och allmänt dryg och otrevlig. 

Det andra i sällskapet är trevligare och frågar hur vi trivs i huset var på farsan med auktoritär röst väller ur sig att vi minsann ska komma ihåg vem det är som äger huset! Min flickvän som inte tar någon skit, säger att vi flyttar ut forstast möjligt. Där någonstans dog festen och vi blev av med sällskapet.

Kort därefter tog vi ett banklån och betalade tillbaka farsan, skönt som tusan.

Slutsatsen blev att farsan inte bara var förmögen och alkoholiserad utan och rent ut av en skitstövel. Vi hälsade på hemma hos mor och far ändå, enkom för att träffa min mor som var underbar. Hur hon kunde leva tillsammans med karln är något som förbluffar mig, för hon var allt annat än ont. Tvärtom fantastisk.

Så i och med att livet är som livet är, så dör mamma plötsligt. Kvar är farsan, förmögen, alkoholiserad men utan någon mening att leva. Gräver sig allt djupare i spriten och missbruket. Rör sig inte längre än från soffan till sängen. Beter sig som en skitstövel och förstör alla relationer han har. Självömkan och alkohol i kombination resulterar i elände.

Farsan har ingen far och hans mor är en tyngre alkoholist än han själv. Hans barn vill knappt veta av honom. Han lockar med pengar. Han behöver hjälp ibland med sina fastigheter då han är helt oförmögen själv. 

- Ni barn får här 1 miljon var, tre miljoner alltså då vi är tre syskon. Miljonerna ligger i en kapitalförsäkring i hans bolag. Det är era pengar säger han. Han vill att vi ska hjälpa och fixa med fastigheterna och vill att vi ska känna oss skyldiga att göra så för att vi har "fått" 1 miljon var. Hyresgäster har jag stött på någon gång som frågat om han är full när han skriver dessa SMS!? Och visar osammanhängande och spydiga sådana.

-JA! vill jag säga men drar någon vals och fixar bekymret.

Någon gemensam bekant kan fråga 

-Hur har det farsan nu?

Var på jag drar till med ett, Jorå bara bra.

En julafton för något år sedan så skulle vi fira tillsammans, den dåliga relationen till trots. Berusad anlände han. Han tog tag i min dotters arm, hon blev rädd (hon har knappt träffat gubben). Han höjer rösten, så där auktoritärt jag upplevt så många gånger. Min fru, fly förbannad för min dotter därifrån och skäller ut karln. Han letar sig hemåt.

Dagen efter åker jag dit, innan klockan slagit 12 på dagen och hoppas han är nykter. Väljer väl valda ord, inte elaka, snarare försöker jag förklara hur saker och ting ligger till och hur hans beteende påverkar andra. Sedan dess har vi inte umgåtts. Kan prata i telefon någon gång...

Dekadens & dekadens..  

Jag skiter i pengarna han lämnar efter sig. En vettig relation är värt mer men det är inte aktuellt. Nåväl, tar med mig en hel del i mitt eget föräldraskap. Just hur och vad jag inte vill göra mot mina barn. Jag vill att de ska vilja umgås med mig... för hur jag är och inget annat. Pengar är inget värt i slutändan.

Sånt är livet...